John Michael Greer: Mot ett ekotekniksamhälle


På engelska / in English.

Uppdaterad 2011-03-24: den förra översättningen var lite stolpig och har ersatts av en bättre.

Detta är en översättning av John Michael Greers blogginlägg Toward An Ecotechnic Society från The Archdruid Report 2007-10-04. Det ritar i grova drag upp en möjlig framtid och visar på flera av grunderna i Greers texter: det ekologiska perspektivet, det historiska perspektivet och en klar förståelse för att fakta inte är allt – även begrepp är viktiga.

Några stycken in i texten hänvisar Greer till ”förra veckans inlägg”. Det inlägget heter Civilization and Succession (som jag inte översatt) och han beskriver där den ekologiska process som kallas succession och drar paralleller med hur människans samhällen utvecklas.

Om man verkligen försöker använda ekologiska metoder för att förstå industrisamhällets belägenhet, så blir en av konsekvenserna att man måste vända ut och in på mycket som vi idag tar för givet. Exempelvis finns det nuförtiden, bland dem som känner till oljetoppen,  många som ser det som att vi måste hitta någon ny energikälla, så att vi kan bevara industrisamhället ungefär som det ser ut idag. Ur ett ekologiskt perspektiv är detta synsätt närmast en definition av begreppet ”kontraproduktivt”, eftersom det är just industrisamhällets nuvarande form som gör vår belägenhet omöjlig att komma ur.

Som den ser ut idag kan den industriella ekonomin närmast beskrivas, ur ett ekologiskt perspektiv, som en metod för att omvandla resurser till föroreningar så fort som möjligt. Av den anledningen är inte sinande resurser och avfallsproblem några oförutsedda sidoeffekter av industrialismen utan inbyggda i det industriella systemet: ju snabbare resurser omvandlas till avfall desto mer blomstrar den industriella ekonomin och tvärtom. Detta är själva kärnan i vår belägenhet. Oljetoppen är bara ett symptom på en större kris, nämligen att ett system som utvecklats för att maximera resursanvändningen på en ändlig planet är fullständigt ohållbart. Att försöka hantera symptomet utan att se till den större bilden kommer bara att leda till att andra symptom dyker upp, på andra håll, istället för det första.

Under snart ett sekel har människor som insett vår belägenhet argumenterat för att vår civilisation måste börja röra sig mot hållbarhet. Man har, särskilt under 70-talet, lagt fram en mängd varierande förslag på hur detta kunde gå till och det dyker än idag upp nya i tryck varje år. Många av dem är väl genomtänkta och skulle antagligen fungera hyfsat och även de sämsta skulle förmodligen fungera bättre än dagens policy att fortsätta sömngångaraktigt mot avgrunden. Inte något enda av dessa förslag, inte ens mitt under 70-talets energikris, har fått mer än tillfällig uppmärksamhet, vare sig från de maktcentra, i regeringar och näringsliv, som fattar de flesta rutinbeslut i dagens samhälle, eller från den folkmassa vars åsikter utgör sista instans.

Det finns många sätt att första detta misslyckande, men de ekologiska perspektiv som beskrevs i förra veckans inlägg har mig veterligen sällan använts för att förstå problemet. Om vi antar att övergången mellan olika sociala system hos människor kan ses som en form av succession, där ett samhälle ersätter ett annat på samma sätt som ett ekologiskt stadium ersätter ett annat i naturen, så kan det vara värt att fundera på om sociala förändringar sker enligt sin egen tidtabell. I successionsprocessen i östra USA:s skogsbiom, till exempel, ersätts gräs av ogräs, som i sin tur ersätts av buskar vilka sedan ersätts av träd i en följd vars ordning och tidsåtgång i någon mån är förutsägbar.

De bakomliggande orsakerna till denna förutsägbarhet är inte irrelevanta för vår situation. Den kala jorden på en tom ödetomt i Ohio, till exempel, är en lämplig miljö för ogräs, men det är inte en lämplig miljö för lövträd, markvegetation och annat som lever i klimaxstadiet i skogslanden i östra USA. Pionjärogräs, som utvecklats för att trivas i påverkad jord, gror snabbt och täcker marken efter några säsonger. Samtidigt förändrar de sin miljö och gör den mindre lämplig för pionjärogräs men mer lämplig för gräs och andra växter, och de konkurrerar därefter ut ogräsen och tar över ödetomten.

Samma procedur upprepas när gräsen och växterna i det andra stadiet förändrar miljön på ödetomten, och gör den bättre lämpad för ett annat stadium än för deras egna ättlingar. Processen fortsätter, långsammare och långsammare, tills den når ett klimaxstadium – ett stadium som bevarar miljön för sin egen avkomma. I det här läget har vi uppnått hållbarhet, även om klimaxsamhället fortsätter att förändras över tid med klimatförändringar och nya arter från andra håll. Det kan slås ut, så markbiten återgår till kal jord på grund av eld eller någon annan katastrof, men det kan också behålla samma form i flera tusen år eller till och med ännu längre. Sökandet efter ett hållbart samhälle har, menar jag, stora likheter med ekosystemets förändring i riktning mot ett klimaxsamhälle, och varken den ena eller den andra processen kan åstadkommas i ett enda steg.

Människans historia innehåller ett tydligt exempel på detta. I den gamla världen uppfann man jordbruket efter den senaste istidens slut, för runt 11 000 år sedan, när dramatiska klimatförändringar störde stabila ekosystem i hela världen och tvingade människans kulturer att hitta nya sätt att försörja sig. I Mellanöstern blev bördiga gräsmarker till öken när vinterregnen som alltid återkommit under årtusenden upphörde. Människorna övergick då till spannmålsodling i floddalarna och djurhållning på höjderna ovanför, som enda alternativ till hungersnöd. Samma process ägde något senare rum i jordbrukets kärnområde i den nya världen, Mexiko, när liknande klimatförändringar ledde till ökenspridning även där.

Den nya odlingsekologin visade sig vara mycket framgångsrik och spreds snabbt, men den var fortfarande mycket ineffektiv eftersom den byggde på jordens naturliga bördighet. Det tog tusentals år och ett antal katastrofala kollapser innan den på allvar utvecklades till ett hållbart system, och de senaste stegen i den riktningen togs inte förrän det ekologiska jordbruket föddes på 1900-talet. Det är dock viktigt att förstå att systemet faktiskt blev hållbart och att det varit hållbart i vissa ekosystem genom århundraden. Den enorma hållbarheten hos risodlingarna i östra Asien dokumenterades för länge sedan av F. H. King i boken ”Farmers of Forty Centuries”; det är dock inte många som tänker på att Syrien, där man antagligen uppfan spannmålsodlingen och åtminstone har ägnat sig åt det minst lika länge som någon annanstans, fortfarande är en stor veteexportör.

Enligt min mening innebär industrialismens födelse för några hundra år sedan att ytterligare en typ av humanekologi växte fram, enligt samma mönster. Precis som jordbruket under dess tidiga historia är den nya ekologin enormt ineffektiv i sin nuvarande form, med ohållbart energi- och resursslöseri. Liksom för jordbruket kommer dess utveckling att innebära katastrofala kollapser, där den första ser ut att vara på väg enligt tidtabell under de närmaste årtiondena. Det är möjligt att en sådan kollaps sätter stopp för hela projektet – alla ekologiska nysatsningar bär inte frukt – men det är också möjligt att mindre slösaktiga uttryck för samma grundekologi till slut når fram till hållbarhet. Det blir då en ny sorts mänskligt samhälle, byggt på sådan högteknologi som kan tillverkas, drivas och underhållas på lång sikt med förnybara resurser.

Det kan vara värt att begrunda att industrialismen, sett från en avlägsen framtid, kan visa sig vara en tidig och ineffektiv variant av vad vi skulle kunna kalla tekniksamhället. Detta kan, precis som andra typer av humanekologi, bäst definieras utifrån energikällorna som driver det. Ett samhälle bestående av jägare och samlare drivs huvudsakligen av energi i form av mat, som hämtas från det naturliga ekosystemet, och som kompletteras med mycket små mängder annan energi, i form av ved och andra bränslen. Ett jordbrukssamhälle drivs huvudsakligen av energi i form av mat, som hämtas från ett konstgjort ekosystem vilket skapas och upprätthålls genom människors ansträngningar. Matenergin kompletteras av mindre mängder annan energi i form av ved och andra bränslen, och små mängder vind, vattenkraft och solenergi.

Ett tekniksamhälle drivs däremot huvudsakligen av andra sorters energi, från förnybara eller icke förnybara källor, än mat. Detta kompletteras med mat som produceras helt eller delvis med hjälp av annan energi. Det moderna industrisamhället blir då helt enkelt ett tekniksamhälle som drivs av icke förnybara energikällor och som maximerar varu- och tjänsteproduktionen till priset av en enorm ineffektivitet. I andra änden av skalan finns en typ av tekniksamhälle som skulle kunna kallas ett ekotekniksamhälle, drivet av förnybara energikällor och med maximal effektivitet i energi- och resursutnyttjandet – till priset av kraftigt begränsad tillgång till varor och tjänster.

I den industriella tidsålderns skymningstid kan idén om ett ekotekniksamhälle verka lockande, även för dem som inte inser hur stort mänsklighetens beroende av Jordens biosfär faktiskt är. Vi är dock inte där ännu, och om successionsmodellen ger någon sorts vägledning så kommer det inte fungera att försöka hoppa direkt från de taniga ogräs som utgör industrisamhället till ekoteknikcivilisationens grönskande skogar. Även utanför successionsmodellen har vi bara en mycket vag aning om hur ett verkligt hållbart tekniksamhälle skulle kunna se ut; historien antyder att en lång process med lyckade och misslyckade försök kommer att krävas för att hitta och åtgärda bristerna samt utveckla en typ av teknikcivilisation som faktiskt är långsiktigt hållbar.

Det moderna industrisamhällets annalkande sammanbrott påverkar naturligtvis den här processen, men inte på det sätt som det påstås av dagens apokalyptiska men sekulära trosuppfattningar. Jag är övertygad om att de som väntar sig att industriålderns slut ska leda till deras favoritvariant av Utopia kommer att bli gruvligt besvikna. Radikala sociala experiment brukar dyka upp i kulturens expansionsfas, när det finns gott om resurser för experimenterande, men under de hårdare realiteterna i en tid av förfall och kontraktion finns helt enkelt inte det utrymmet. Under de kommande årtiondena och århundradena, när de flesta människor kommer att tvingas kämpa för att överleva och många kommer att förlora den kampen, så kommer drömmarna om att bygga ett idealsamhälle att få anstå till förmån för mer akuta behov.

På ett viktigt sätt är detta bara en upprepning av mina tidigare poänger. Om mänskliga samhällen efterträder varandra i något som påminner om ekologisk succession, så kommer de samhällen som uppstår ur industrisamhällets ruiner att vara de som är bäst lämpade för den miljö deras föregångare lämnat. De kan fortfarande vara långtifrån hållbara men oddsen för att de ska ha rört sig en bra bit i den riktningen är goda, om inte annat för att möjligheterna till överdriven resursanvändning kommer att begränsas kraftigt av att så många resurser sinat. Vilka former de här samhällena kan förmodas anta blir ämnet för nästa veckas inlägg.

%d bloggare gillar detta: