John Michael Greer: Att klättra nerför stegen


På engelska / in English.

Uppdaterad 2011-03-30: den förra översättningen var lite stolpig och har ersatts av en bättre.

Detta är en översättning av John Michael Greers inlägg Climbing Down The Ladder från The Archdruid Report 2007-10-10. Det är en fortsättning på det förra inlägget, Mot ett ekotekniksamhälle, men Greer går här närmare in på hur processen runt industrisamhällets fall och ekotekniksamhällets framväxt kan se ut.

Förra veckans inlägg på The Archdruid Report tog upp möjligheten att framtida samhällen kanske skulle kunna behålla en relativt hög tekniknivå utan att behöva fastna i ett beroende av stora mängder icke förnybara resurser – vilket är grunden för vårt nuvarande industrisamhälle. Drömmen om att bygga en sådan civilisation – ett ekotekniksamhälle, för att använda uttrycket jag myntade i det inlägget – har vårdats ömt av många människor i alternativa kretsar i åratal, och inte utan skäl.

Bakom den drömmen finns en finurlig filosofisk strategi. De argument som används för att rättfärdiga den industriella världens sociala strukturer bygger på en framtvingad tudelning mellan å ena sidan den godhet som sägs finnas i upplysta, tekniskt avancerade industrisamhällen och å andra sidan den misär som påstås ha präglat den primitiva förindustriella människans liv. Många som idag kritiserar industrialismen gör misstaget att acceptera den här dikotomin och bara vända på värderingarna, som om man kan ta sig ur ett dualistiskt tankesätt genom att vända på dualismen.

Det finurliga med ekoteknikdrömmen är att den bryter sig lös från hela dikotomin. Modern druidfilosofi skulle säga att den omvandlar en olöst binär till en balanserad trinär. I mindre formella ordalag föreslår den en tredje möjlighet som lånar flera av de bästa egenskaperna från bägge sidor. När valmöjligheterna utökas – till oändligt många, inte bara tre – kollapsar hela dikotomin. Frågan handlar inte längre om att välja mellan två färdiga system, med de givna alternativen som de enda möjliga, utan istället om att välja och vraka från en förvirrande bred palett av faktorer som kan ingå i ett framtida samhälle.

Visionen om en ekoteknisk framtid är därför värd att ha i åtanke. Som kortsiktig plan har den dock ett antal extrema utmaningar att hantera, av det slag som jag antydde i mitt tidigare inlägg om successionsprocessen. I termer av ekologisk succession är ett helt ekotekniskt samhälle ett klimaxsamhälle och man kan inte gå från pionjärogräs till klimaxskog i ett enda steg. Förutsättningarna för att en klimaxskog ska kunna etablera sig och hålla sig kvar i konkurrens med andra biotasamhällen finns ännu inte.

Detta gäller för människans aktiviteter precis som för utvecklingen hos vilket annat biotiskt samhälle som helst. Det är trevligt, och populärt, att tänka sig att människans sociala förändringar huvudsakligen drivs av medvetna val eller någon annan unikt mänsklig egenskap. Både den vetenskapliga humanekologin och historiens vittnesbörd – och historia är inget annat än just humanekologi över tid – antyder dock något annat. Industricivilisationen segrade inte över människans andra samhällsformer för att folk kom överens om det utan för att den, när den uppstod i en värld med outnyttjade fossilbränsletillgångar, kunde stå emot både naturens utmaningar och konkurrenstrycket från övriga sociala system.

Industricivilisationen står i sin tur inför sin undergång när fossila bränslen blir dyra och sällsynta och biosfären förändras dramatiskt därför att den då i bästa fall har en tveksam förmåga att stå emot naturens utmaningar och konkurrens från mindre energi- och teknikberoende sociala system. I industrialismens efterföljd kommer sedan de mest framträdande samhällsformerna att vara de som kan etablera och klara sig bättre än sina rivaler i den föränderliga deindustriella tidsåldern. Vi må ha favoriter, men naturen har utslagsröst.

Förutsättningarna för att ett ekotekniksamhälle ska kunna etablera sig och bestå är mer eller mindre de som gällde tidigare, det vill säga innan den industriella revolutionen bröt sig in i skattkistan med Jordens kolförråd och började tömma den för kortsiktig vinning. I en värld där energitillgångarna begränsas till sol, vind, vatten, muskler och biomassa och där allt arbete måste uträttas med dessa medel, så kommer de samhällen som utvecklar effektiva och hållbara tekniker utifrån dessa resurser att ha stora konkurrensfördelar gentemot rivaliserande samhällen som använder tillgångarna på ett ohållbart sätt. Ett bra exempel är jämförelsen mellan det kejserliga Kinas 5000-åriga historia och störtspiralen som satte punkt för den gamla Mayakulturen.

Problemet för ekotekniska samhällen på kort sikt är att förutsättningarna för dem inte finns än. Vi har hittills gjort av med ungefär hälften av världens petroleumtillgångar och lite mindre än hälften av dess kol- och naturgastillgångar. Alla dessa bränslen kommer att nå en produktionstopp och sedan minska, vilket bland annat betyder att de kommer att finnas tillgängliga, i krympande volymer, under lång tid framåt. Dagens moderna industrisamhällen kan förmodligen inte överleva utan konstant ökande energitillgångar. Följdaktligen verkar det troligt att konsekvenserna av fossilbränsletopparna kommer att driva fram andra typer av industrialism som är bättre anpassade till en värld där bränsletillgångarna istället minskar. Medan dessa bränslen finns kvar är det dessutom sannolikt att de neo-industriella samhällena kommer att vara både ekonomiskt och militärt mäktigare än några ekotekniska rivaler.

Mer generellt så kommer ett stort arv från dagens industrisamhällen att finnas kvar i årtionden eller århundraden. Detta arv representerar lagrad energi: den energi som krävdes för att skapa arvet och den som krävdes för att bygga den materiella och kunskapsmässiga basen. Den mängd ytterligare energi som krävs för att underhålla och använda teknikarvet är i många fall liten jämfört med den lagrade energi det innehåller; energin som krävs för att hålla ett vattenkraftverk eller en dator i funktionsdugligt skick är ganska liten jämfört med den energi de förkroppsligar eller jämfört med konkurrensfördelen det innebär att äga och använda dem.

Det är ganska sannolikt att deindustriella samhällen som inte skulle kunna bygga ett vattenkraftverk eller en dator kan bevara den betydligt mindre krävande kunskaps- och resursbas som krävs för att hålla igång dem, under några årtionden eller århundraden. På motsvarande sätt kunde samhällen över hela Europa efter romarrikets fall använda och reparera romerska akvedukter som de aldrig hade kunnat bygga själva. Det är dock så att en stor del av den teknikbas som den deindustriella tidsåldern ärver av oss inte kommer att vara en förnybar resurs; när den still slut går sönder är den borta, för årtionden eller århundraden framåt, eller för alltid.

Resultatet är en intressant parallell till succession. På kort- och medellång sikt, när den deindustriella eran växer fram, så kommer de mest framgångsrika samhällena att vara precis de med de sämsta förutsättningarna för långsiktig överlevnad. På kort sikt kommer samhällen som förlitar sig på allt effektivare användning av de återstående fossila bränslena, som drygas ut med förnybara resurser och avancerad teknik, förmodligen att klara sig mycket bättre än både de slösaktiga dinosauriekulturerna vi ser idag och de mindre energikrävande kulturer som till slut ersätter dem.

På medellång sikt kommer troligen samhällen som kombinerar hållbara försörjningsstrategier och -ekonomier med ett effektivt utnyttjande av industriålderns teknikarv att klara sig mycket bättre än de kvarvarande fossilbränsleberoende samhällen som de ersätter, men också bättre än de ekotekniksamhällen som i sin tur ersätter dem. De ekotekniska samhällena kommer inte att finna sin plats förrän fossilbränsleutvinningen har sjunkit dithän att kol och olja är sällsynt geologisk kuriosa och förrän det återstående arvet från industriåldern inte längre spelar en viktig ekonomisk roll.

Det är extremt viktigt att ha den här processen i bakhuvudet när man planerar för framtiden. Den sorts ”livbåtssamhällen” som så många oljetoppstänkare föreställer sig i dagsläget hindras av att de, trots att de (åtminstone i teorin) är livskraftiga i framtiden, inte är livskraftiga idag. Det finns helt enkelt inte så många människor som kan lämna sina industriella livsstilar, flytta till en ekoby på landet och sen lyckas försörja sig under flera årtionden medan industrisamhällets hela maskineri gnisslande skär ihop runtomkring.

Uttryckt i den modell jag lagt fram här så är de som vill bygga livbåtssamhällen ungefär som skott av en trädart i klimaxskogen som försöker växa på en jordplätt fylld med pionjärogräs. Det finns ännu inga förutsättningar för att de ska kunna växa. Industrisamhällets sista tid och årtiondena därefter, med neoindustriella samhällen som försöker klara sig på minskande energireserver i en tid av begränsningar, utgör alltså ett hinder som måste passeras om man ska kunna bygga något för framtiden.

Hindret kan övervinnas men det kräver ett annat angreppssätt. Det kan visa sig nödvändigt att ta ett steg i taget nerför stegen istället för att försöka ta ett jättekliv in i ett ekologiskt balanserat och fullt ut hållbart samhälle; att anpassa sig till förändringarna när de sker och att försöka förutse varje steg tillräckligt tidigt för att hinna förbereda sig medan man arbetar fram sina framtida överlevnadsstrategier och sociala nätverk i mindre skala.

Det är en evolutionär snarare än revolutionär metod. Den bygger på stegvisa förändringar och ett ständigt pågående experimenterande, istället för att försöka bryta med det förflutna och tvinga fram ett ideal som sedan kan visa sig lika livsodugligt som det som skulle ersättas. Detta innebär, bland annat, att metoden kan användas i lokal och till och med individuell skala – en egenskap som i praktiken gör den klart mer livskraftig än att försöka ändra hela samhället uppifrån. Hur den här processen skulle kunna se ut kommer flera framtida inlägg att handla om.

%d bloggare gillar detta: