John Michael Greer: Bristindustrialismens tidevarv


På engelska / in English.

Detta är en översättning av John Michael Greers The Age of Scarcity Industrialism från The Archdruid Report 2007-10-17. Han fortsätter på samma tema som i de tidigare inläggen. I Mot ett ekotekniksamhälle beskrev han vår nuvarande västerländska civilisation som ett energiintensivt tekniksamhälle (dvs ett samhälle som till största delen får energi från andra håll än mat) och föreslog att vi lever i en tidig, ineffektiv, form av tekniksamhälle. Han drog också paralleller till ekologisk succession, där olika ”stadier” med växter och djur följer på varandra, och skisserade löst ett framtida ”ekotekniksamhälle” – energieffektivt, hållbart och fortfarande med relativt hög teknisk nivå.

Nästa inlägg, Att klättra nerför stegen, diskuterar den vanliga attityden att ”vi måste skapa ett hållbart samhälle – nu!” Greer bygger vidare på successionsliknelsen och menar att man inte kan gå från pionjärogräs – de första ogräs som slår rot på en kal, öde markbit – till uppvuxen skog i ett steg, och på samma sätt kan vi inte gå från vårt tidiga stadium av tekniksamhälle till ett moget, hållbart ekotekniksamhälle i ett steg. Det kommer att ta tid och kräva många mellanformer och en hel del experimenterande.

I det här inlägget beskriver han sin syn på den första av dessa mellanformer, som han kallar för bristindustrialism (scarcity industrialism). I början av inlägget diskuterar han också Elizabeth Kübler-Ross femstegsmodell med förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans, och hur den yttrat sig under de senaste årtiondena (i USA).

Här på bloggen, och på andra håll, har det flera gånger påpekats att processen att acceptera oljetoppens existens påminner en hel del om processen att acceptera att döden är nära förestående. De fem stegen mot att förbereda sig för döden som Elizabeth Kübler-Ross la fram i en storsäljande bokserie på 1970-talet – förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans – syns ganska ofta i diskussionerna om oljetoppen. Liknelsen stämmer bra eftersom slutet på perioden med billig lättillgänglig energi också markerar slutstation för många av dagens mest omhuldade antaganden och världsbilder. Det betyder också att en hel del nu levande människor kommer att dö tidigare än de annars skulle ha gjort.

Det har gått över tjugo år sedan jag vårdade döende på äldreboenden, på ett av flera lågbetalda jobb efter college. Den som lär känna killen med lien medan människorna runtomkring kliver ut genom livets sista grindar lär sig en del som inte bleknar ur minnet i första taget, och utifrån det perspektivet är jag inte alls säker på att liknelsen dragits tillräckligt långt. Mer specifikt är det intressant att samma fem steg, eller åtminstone de tre första, har präglat vår gemensamma reaktion inför industrisamhällets belägenhet.

När diagnosen kom i början på 70-talet var den direkta reaktionen precis den som Kübler-Ross skulle ha förutspått: förnekelse. Mot slutet av årtiondet blev den till en stark politisk kraft. ”It’s morning in America” – ”det är morgon i Amerika”, sa Ronald Reagan medan hans arbetare rev ner solpanelerna som Jimmy Carter satte upp på taket på Vita Huset. På vissa sätt var det 80-talets definierande politiska handling. Politiskt trixande och hänsynslös överproduktion från oljefälten på North Slope i Alaska och i Nordsjön pressade oljepriset lägre än någonsin tidigare, vilket möjliggjorde den industrialiserade världens sista masskonsumtionsorgie i en slutgiltig explosion från ymnighetshornets tidsålder.

Nästa steg på Kübler-Ross lista, nämligen ilska, anlände tidtabellsenligt när 80-talet följdes av 90-talet. Mot slutet av det årtiondet blev även det stadiet en politisk kraft som satte sitt affischnamn i Vita Huset, om än med lite hjälp från papperstrassel i röstmaskiner och från Högsta Domstolen. USA:s invasioner av Afghanistan och Irak spelade samma roll i den här fasen som rivningen av solpanelerna på Vita Huset gjorde i den tidigare, och var en klar signal att den nya inställningen fått huvudrollen i den nationella dokusåpan. Det ska bli intressant att se om vinnaren i presidentvalet 2008 kommer att driva en svagare version av Bush II:s politik, som Nixon gjorde med Johnsons och Bush I gjorde med Reagans. Han kan i så fall förväntas krascha fullständigt runt 2012. Historien upprepar sig inte, som man säger, men ibland rimmar den mycket skickligt.

Ilskans stadium är nu på det ena eller andra sättet på väg att ta slut. Till och med höga chefer i oljeindustrin har börjat prata om oljetoppen och global uppvärmning medan politikerna har börjat tona ner sin retorik och hoppa på allehanda tåg – etanol, biodiesel och allt vad det är. Detta markerar början på förhandlingsstadiet. Detta stadium innebär vissa fördelar: medan förnekelsen vägrar att alls befatta sig med döden och ilskan försöker hitta någon att skylla på, så försöker förhandlingen hitta sätt att få Liemannen att ändra sig. Jag har tidigare argumenterat att det sedan länge är försent att hindra industrisamhällets undergång, men det utesluter inte att det finns en möjlighet att bromsa nedfärden och rädda värdefulla saker undan det kommande kaoset. Denna möjlighet borde stå högst på industrisamhällets dagordning just nu.

Den första övergången på den långa vägen ner tar oss, vilket jag diskuterat i de senaste inläggen, från en typ av industrisamhälle som fokuserar på överflöd till en som fokuserar på brist. Den typen har vi bara några få krigstidsexempel på och övergången torde innebära en mängd misslyckanden och hopplösa försök att tvinga framtiden att acceptera våra föråldrade tankegångar. Det är dock inte en omöjlig övergång och den kommer antagligen att vara lättare än vissa andra längs vägen.

Utmaningen är tydlig och klar. Det ekonomiska ramverket i den moderna industriella världen är inriktat mot expansion av bland annat varor och tjänster, teknik, energianvändning, resursutvinning och befolkning. Den expansionen kommer inte att kunna fortsätta när vi slår i tillväxtens gränser de kommande åren och mycket kommer att behöva anpassas, med början i den industriella världens ekonomiska ramverk.

Det har nu gått nästan två år sedan världens oljeproduktion nådde sin topp och ordentliga minskningar torde komma under de närmaste åren. Hur allvarligt det blir kan vi bara gissa om idag. Sjunkande produktion från befintliga oljefält vägs delvis upp av nyproduktion från nya fält och från okonventionella källor som tjärsand och biodesel, så det kan vara rimligt att anta årliga minskningar på 4-5% under det första årtiondet. Det blir ett hårt slag mot den nuvarande ekonomiska och sociala ordningen, men det tål att påpekas att produktionsökningar på 4-5% per år inte ledde till Utopia och liknande produktionsminskningar kommer inte heller att leda till Armageddon.

En mycket stor andel av energin som används i ett modernt industrisamhälle är nämligen bortslösad. I en tid med ett överflöd av billig energi är det lönsamt att använda energi på sätt som helt saknar ekonomiskt värde, eftersom vinsten på att sälja energin överstiger den kortsiktiga kostnaden för att slösa bort den. Världens just nu största industri, turismen, är ett klassiskt exempel. Om man stoppar turistindustrin, vilket alla världens länder gjorde under andra världskriget, och styr om resurserna som nu slösas på turism till annat så skulle industrisamhället kunna klara en kraftig nedgång i energitillförseln utan påverkan på nödvändiga varor och tjänster. Detsamma gäller för många andra aspekter på dagens slöseriekonomi.

Omfattningen av energislöseriet gör även enorma effektivitetsökningar relativt enkla, särskilt i Amerika. Genomsnittsamerikanen använder dubbelt så mycket energi som en genomsnittlig britt och tre gånger så mycket som medeleuropén, för att upprätthålla en levnadsstandard som på vissa sätt inte ens är lika hög. Kortsiktig planering och klumpig ekonomisk policy från flera årtionden kommer att behöva åtgärdas snabbt när amerikanerna upptäcker att det inte går att bo i förorten när man inte längre kan pendla, men problemen är inte oöverstigliga. Dessutom kan en återuppbyggnad av innerstäderna och kollektivtrafiksystemen ge välbehövliga jobb, att ersätta dem som försvinner när industrier som enbart existerar för att slösa energi kollapsar i den nya bristekonomin.

Detta antyder att många av de senaste tjugo årens ekonomiska slagord kommer att vändas ut och in när slöseriekonomin försvinner. När transportkostnaden utgör större delen av priset på många produkter kan den globala ekonomin begravas, eftersom varor från avlägsna länder kommer att bli för dyra i marknader som domineras av lokal produktion och regionala handelsnätverk. Vi har redan sett början på den första vågen av resursnationalism, i och med att energireserver och strategiska råvaror blir huvudkomponenter i politisk och militär makt. Flera regeringar inser detta och agerar därefter. Detta kan väntas öka dramatiskt under de närmaste årtiondena, i takt med att beroende av yttre resurser blir en allt tyngre sten runt nationens hals och ekonomiskt oberoende alltmer blir nyckeln till överlevnad, även om det innebär en kraftigt sänkt levnadsstandard.

Mer generellt kan maktcentrum mycket väl komma att förskjutas från de multinationella företag som haft så stort inflytande de senaste åren och mot de nationella regeringar som är beredda att använda militär makt för att upprätthålla territoriell integritet och kontroll över resurser. När internationell resurshandel förhandlas fram mellan regeringar baserat på politiska överväganden, snarare än att köpas av högstbjudande på en öppen marknad, så kommer de vars makt enbart kommer från pengar att ha betydligt mindre makt än idag. De regeringar som snabbast lär sig den nya maktkalkylen kommer att dominera bristindustrialismens tidsålder.

Hur den än utvecklar sig kommer bristindustrialismen, liksom dess föregångare överflödsindustrialismen, inte att vara ett permanent tillstånd. Så länge den varar kommer tillgång till fossila bränslen och andra icke förnybara resurser att vara nyckeln till internationell makt och nationell överlevnad, men just detta leder vidare ner mot en allt allvarligare resursbrist. När resursproduktionen i land efter land sjunker under den nivå där man kan hålla igång någon sorts industriellt system så kommer de industriella ekonomierna att falla sönder och lämna plats åt andra typer av ekonomier, eller, med de begrepp jag använt i flera inlägg på sistone, andra stadier i successionsprocessen som leder till framtidens ekotekniksamhälle.

Det vi inte vet ännu är vilka av dagens industrisamhällen som kommer att klara övergången till bristindustrialism och vilka som kommer att knäckas av påfrestningarna. USA kan gå endera vägen. Det är inte ofta som ett samhälle som lyckats bli herre på täppan under ett ekonomiskt system lyckas hålla sig kvar där när systemet förändras. Vårt samhälles envisa fasthållande vid slöseriekonomin har lett till sprickor i dess ekonomiska, sociala och politiska struktur och att Amerikas nuvarande imperium kommer att kollapsa är därför givet. Om nästa generations amerikanska politiker är ovanligt begåvade och tursamma kan vi möjligen glida nerför imperiets kollapskurva på samma sätt som Storbritannien har gjort, men annars kan vi stå inför något av de vanliga imperieödena – allt från stagnation och kontraktion till mardrömsscenarion med politisk och militär kollaps och uppdelning mellan fientliga makter.

Detta är en anledning till att det vore bra om amerikaner på alla delar av det politiska spektrat så fort som möjligt kunde komma över sin vana att demonisera sina motståndare och vältra sig i självrättfärdig ilska, och istället börja leta efter konstruktiva alternativ. Förhandlingsfasen, när det är som lättast att förbereda sig för den svåra tid vi har framför oss, varar inte för evigt. USA:s kultur drar mot extremerna – förnekelsen som förblindade 70- och 80-talen och ilskan som exploderade på 90-talet och under detta årtionde hade båda väldiga proportioner. Förhandlingsfasen kan mycket väl komma att matcha dem och det kommer antagligen även depressionen – ekonomisk, social och andlig – som följer när förhandlingarna med Liemannen visar sig vara alltför lite, alltför sent. Vi kan bara hoppas att acceptansen, när den kommer, blir lika storslagen.

%d bloggare gillar detta: