John Michael Greer: Återanvändningens tid


På engelska / in English.

Detta är en översättning av John Michael Greers The Age of Salvage Societies från The Archdruid Report 2007-10-24. Detta är sista delen i en serie där Greer diskuterar hur ”industrisamhällets undergång” kan se ut om man försöker se det som en ekologisk process.

Det föregående inlägget, Bristindustrialismens tidevarv, handlade om det första steget i den processen, efter vårt eget samhälle, och det här inlägget handlar om steg två.

Det är en vanlig ovana nuförtiden att anta att sociala och ekonomiska förändringar helt och hållet beror på mänskliga ansträngningar och beslut. Detta antagande ligger naturligtvis bakom alla konspirationsteorier – ett populärt sätt att ignorera ekologiska realiteter – men det dyker också upp i många andra sammanhang, och inte minst i de entusiastiska utropen från olika platser på det politiska spektrat om att vi allihop kan få den bättre framtid vi önskar oss om vi bara kavlar upp ärmarna och sätter igång.

Det finns massor av problem med detta lättvindiga antagande men det jag vill peka på just nu är att det helt bortser från naturens roll, som så mycket av dagens tänkande gör. Vi kan försöka bygga vilken sorts framtid vi vill, men om inte jordens kvarvarande naturresurser ger oss råmaterialet som sagda framtid kräver så kommer vi förr eller senare att upptäcka att det inte går. Dessutom är det så att även om framtiden vi tänker oss faktiskt kan existera inom de hårda ekologiska gränserna, så kommer den önskade framtiden återigen visa sig vara ett fantasifoster om en annan sorts samhälle eller ekonomi gör samma sak på ett effektivare sätt.

Industriekonomin som nu stapplar mot historiens komposthög utvecklades nämligen inte till att dominera planeten därför att världens folk bestämde att det skulle ske. Det var inte heller världens elit, om nu de politiska klasserna i världens länder förtjänar den benämningen, som fattade det beslutet. Förvisso fanns det ljusskygga grupper av industrialister som gjorde sitt allra bästa för att sprida den, men det fanns gott om ledande grupper i andra, konkurrerande, samhällen som satsade allt de hade på att stå emot, men misslyckades. Industricivilisationen fick sin dag i solen eftersom den industriella produktionsmodellen, i en värld där det gick att få fatt på massor av billiga lättillgängliga fossila bränslen genom att gräva eller borra efter dem, var effektivare än rivalernas och gjorde det möjligt för de samhällen som anammade den att blomstra på de andras bekostnad.

Allt eftersom det industriella systemet undergräver de miljöförhållanden som den själv frodas i så kommer nya former, som är bättre anpassade till den nya verkligheten, att knuffa undan och ersätta dagens industrialism. Förra veckans inlägg skissade konturerna till vad jag tror kommer att vara den första av dessa nya former: en typ av industriell ekonomi – bristindustrialismen – som fokuserar på resursnationalism snarare än en hägrande global ekonomi och som styr om energi- och annan resursfördelning från marknaden till den politiska sfären. Den typen håller redan på att växa fram runtom oss i dagens politiska och energirelaterade konflikter – de länder som satsar på en rudimentär form av bristindustrialism blomstrar följdaktligen medan de som lever kvar med överflödsålderns förutsättningar får betala priset för sin vägran att befatta sig med ekologiska realiteter.

Detta till trots så kommer, vilket jag antydde förra veckan, bristindustrialismen att vara självbegränsande, eftersom utnyttjandet av de icke förnybara resurser som gör den mäktig även tidsbegränsar den. När de resurserna tar slut, eller blir tillräckligt svårtillgängliga för att det inte längre ska vara lönsamt att bygga ett samhälle på dem, så kommer en ny omgång sociala och ekonomiska former att ersätta bristindustrialismens strukturer.

Här någonstans kan vi tänkas hamna på bekant mark igen. Arkeologer runtom i världen har lärt sig känna igen de karakteristiska spåren av ett kollapsat samhälle, och ett av dessa är att gamla strukturer återanvänds för nya ändamål. Som ett exempel har utgrävningar i ruinerna efter den gamla mayastaden Tikal funnit spår av människorna som levde där efter den klassiska mayakollapsen. I detta sista, lågmälda, efterord till stadens historia fick Tikals hövdingapalats bli hem åt ett litet samhälle med jägare och bönder som hankade sig fram i lämningarna efter staden. De gjorde upp sina matlagningseldar och tillverkade enkel keramik mitt ibland den söndervittrande prakten. Samma sak finner man i ruinstäder runt hela världen och science fiction-författare i vår egen civilisation har inte tvekat att spinna vidare på temat. Logiken bakom har dock sällan erkänts, nämligen att de effektivaste ekonomierna efter att en civilisation kollapsat oftast är de som använder dess kvarlämningar som råmaterial.

För att förstå hur detta fungerar måste vi ta en liten omväg, till H.T. Odums användbara begrepp emergi, som kan utläsas som en sorts omskrivning av ”energiminne”. Grovt uttryckt så är emergi den totala mängd energi som gått åt för att framställa en vara eller leverera en tjänst, inklusive alla energi- och materialflöden som krävts. En kaffekopp bredvid din dator, till exempel, ”minns” den energi som gick åt till att gräva upp och behandla leran, leverera råmaterial till glasyren, värma brännugnen och transportera både råmaterialen till fabriken och den färdiga koppen till dig. Den totala energimängden är koppens emergikostnad och utan att använda så mycket energi skulle du inte kunna ha en sådan kopp – i alla fall inte på det sättet.

När energi är billigt och finns i överflöd är emergin i princip irrelevant. Hövdingarna i Tikal behövde inte bekymra sig särskilt för den energi som deras arbetare gjorde av med när de högg ut, fraktade och reste stenmonoliterna, och det behöver inte deras nutida motsvarigheter heller vad gäller energin som transporterar kaffekoppar, och kaffe, runt halva jorden. På vägen ner längs kollapskurvan spelar däremot emergi en stor roll och den enskilt lättåtkomligaste källan till fri emergi är den kollapsade civilisationens kvarlämningar. För de överlevande i Tikal efter kollapsen var det mycket effektivare att använda de sönderfallande palatsen från forna dagar att bo i, och att koncentrera sina mycket begränsade resurser på den svåra uppgiften att överleva i en skadad miljö, än med att bygga nya hus någonstans i utkanten av ruinstaden.

De fantastiska energimängder som världens industrisamhällen så nonchalant svänger sig med kommer att göra detta till en än mer framgångsrik strategi, när väl resurserna som möjliggör industricivilisationen har gått samma väg som Tikals storhetstid. Stål, som är vår mest använda metall nuförtiden, är ett bra exempel. En femtiofots stålbalk i en skyskrapa innehåller en gigantisk mängd emergi eftersom malmen, som idag förmodligen är låggradig malm med betydligt mindre än 5 viktprocent järn, måste grävas upp, smältas, renas, gjutas, formas och transporteras tusentals kilometer innan den sätts på plats i en ny byggnad.

För att använda samma balk i en deindustriell tidsålder krävs däremot bara en bågfil för att dela den i hanterbara bitar, en vagn för att frakta bort bitarna och en smedja med hammare, städ och träkolseldad ässja. Med detta kan man förvandla balken till spikar, knivar, plogar, sågar, vapen och tusen andra användbara föremål. Ekonomin runt metallhanteringen i ett icke-industriellt samhälle kommer dessutom att göra detta mycket attraktivt, eftersom en femtiofotsbalk av vanligt konstruktionsstål räcker ett bra tag som råmaterial till en bysmed.

Visserligen skulle bysmeden kunna smälta sitt eget råmaterial från myrmalm – benämningen på järnsulfidfyndigheter som finns i de flesta våtmarker i den tempererade zonen och som byggs upp av kemosyntetiserande bakterier. Det finns gott om myrmalm att ta av, eftersom den inte använts kommersiellt på århundraden och de flesta nordamerikanska fyndigheterna bortom Atlantkusten aldrig rörts överhuvudtaget. Det är enkelt att smälta myrmalm till bearbetningsbar form – människor gjorde det med enkla träkolseldar både i Europa efter romarrikets fall och i koloniala Amerika – och det är likaså ganska enkelt att göra samma sak med rost, ellerjärnoxid, som var den vanligaste kommersiellt använda malmsorten innan fossilbränslesubventionerna gjorde det möjligt att använda låggradiga malmsorter.

Allt stål som dagens civilisation lagrat upp för framtiden utgör ändå en mycket lönsammare källa. En liten del av det består av högtemperaturlegeringar som kräver modern teknik för att kunna bearbetas men den allra största delen – balkar, rör, bilchassin, stålplåt och mycket annat – kan bearbetas i temperaturer som är mycket lägre än de som behövs för att smälta malm, och man får bättre metall på köpet. De kommer att bli den självklara källan till metall i den återanvändningens tidsålder som kommer att följa på bristindustrialismen. Denna källa innehåller dessutom miljarder ton, spridda över hela den nuvarande industrialiserade världen, vilket räcker för att försörja framtidens deindustriella kulturer under mycket lång tid.

Nu är stål bara ett av hundratals råmaterial som kommer att finnas tillgängliga i ruinerna efter våra städer. Tillräckligt många har redan insett vilka mängder koppar och aluminium som finns i moderna hus för att vissa osålda områden som smälldes upp under bostadsbubblan redan ska ha tömts på kopparkabel och fönsterramar av aluminium. Tjuvarna säljer sedan metallen och gör en fin förtjänst. Jag har också föreslagit i en av mina påhittade beskrivningar av den deindustriella framtiden att det kommer att finnas tillräckligt med tallrikar och bestick och andra hushållsredskap för att småsamhällen kommer att kunna förvara dem i ett lager eller två och att invånarna kan gå dit och hämta när de behöver. Det kommer tveklöst att uppstå många liknande beteenden framöver.

Hela det materiella arvet efter industrieran kommer inte heller att bestå av råmaterial. Mycket teknik som inte kan tillverkas i en deindustriell värld kommer fortfarande att fungera, precis som många medeltida städer fick sitt vatten från romerska akvedukter som de själva aldrig kunnat bygga. Mycket hänger på hur mycket av vår tekniska kunskap som försvinner och hur fort det går: på platser där man lyckas hålla igång någon sorts elgeneratorer, till exempel, kommer man att kunna återanvända eldriven utrustning. Förbränningsmotorer, drivna av biodiesel eller etanol, kan gå att bevara här och där. I en deindustrialiserande värld kommer förmågan att utnyttja sådan teknik förmodligen att vara en viktig källa till politisk och ekonomisk makt, vilket i sig garanterar att de kommer att användas.

Precis som föregångaren bristindustrialismen kommer återanvändningens tidsålder att begränsa sig själv, eftersom de ekonomiska förutsättningarna för den också leder till att resurserna den vilar på tar slut. Till slut, oavsett hur många gånger de repareras och byggs om, så kommer de sista maskinerna från den gamla tiden att stanna. Det kommer inte att finnas fler övervuxna lagerlokaler och sedan länge glömda förorter att hämta apparater i och till slut, även om det kan ta årtusenden, kommer till och med de uråldriga ruinstäderna att tömmas på metall. Under denna långa process kommer de ekotekniska samhällena börja ta form, i en avlägsen framtid. Nästa veckas inlägg kommer att utforska några av frågorna kring denna övergång.

%d bloggare gillar detta: