Bokrecension: Midvintermörker


På engelska / in English.

Detta inlägg kan tyckas sticka ut jämfört med det hittillsvarande temat på bloggen men är snarare ett första steg i att bredda temat. Militär våldsanvändning, uttryckt som försvars- och säkerhetspolitik, är alltjämt en fundamental och (tyvärr) ofrånkomlig ingrediens i världens internationella relationer, och hur vi tänker runt detta (dvs vilka begrepp vi använder) kommer att påverka vilken framtid vi får leva i. Sveriges försvarspolitik har genomgått en revolution de senaste årtiondena, vilket märkligt nog skett nästan helt utan debatt. På Internet finns numera en livaktig grupp med försvarsbloggare och det har gjorts vissa försök på senare tid att lyfta fram frågan i mediedebatten. Detta är en recension av ett sådant försök, Lars Wilderängs ”Midvintermörker”.


Den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Det var början av en enorm omvälvning där hela Europa skulle förvandlas. Drygt två år senare, 1 januari 1992, upplöstes Sovjetunionen formellt. Hela grunden till Sveriges säkerhets- och försvarspolitik var radikalt förändrad.

Dessa världsomskakande händelser fick ganska liten omedelbar effekt på det svenska försvaret. Man hade sedan ett bra tag tillbaka brottats med interna problem, nära kopplade till hur organisationen styrdes. Till exempel hade man vid inspektioner av mobiliseringsförråd upptäckt att där inte alls fanns det som enligt listorna skulle finnas, och konkurrensen mellan Armén, Flygvapnet och Marinen hade lett till att budgeten fördelats mellan de tre enligt nästan exakt samma procentsatser under årtionden, alldeles oavsett hur tekniken och den tänkta striden utvecklats. Dessa upplysningar, liksom den övergripande beskrivningen, kommer från Wilhelm Agrells bok ”Fredens illusioner”, som också beskriver hur hotbilden anpassades märkligt väl efter vad försvarsbudgeten räckte till – ”det lagoma hotets princip”.

Under 90-talet började man ta tag i problemen, bland annat genom att köpa in bättre begagnad materiel från den forna fienden i öst och genom att lägga ner och stuva om bland regementena. Fortfarande ifrågasatte man inte själva grundstrukturen och -principen, och den 19 juni 1997 beställde Sverige 64 stridsflygplan från Saab. JAS 39 Gripen delserie 3 – kanske världens bästa flygplan för att försvara Sverige (formuleringen är lånad från försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms). Den fiende man tänkt sig under utvecklingen var dock borta och ingen kunde på allvar argumentera för att det fanns någon militär hotbild mot Sverige. Ett halvt decennium efter Sovjetunionens fall började man dra konsekvenserna av vad som hänt. Ungefär samtidigt, under sommaren-vintern 1997-1998, som man beställde delserie 3 av ett flygplan som konstruerats för att starta från ett tätt nät av korta vägbaser och flyga ut för att möta en invasion över havet, så började tankar om en ”operativ time-out” dyka upp i offentligheten. De kom först från försvarshållet, men politikerna var eller blev snart övertygade om tankegångens förträfflighet.

Idén var att man kunde ta en paus på uppemot ett decennium – det fanns ju ingen hotbild längre, inget behov av något större försvar – och ägna sig åt att radikalt bygga om hela strukturen. Försvaret hade sedan andra världskriget byggt på en defensiv tanke att möta en angripare över i princip hela Sveriges yta (med vissa undantag, som längst i norr) och organisation, teknik och taktik byggde på detta. Man hade dock sett, i bland annat Gulfkriget 1991, hur en modern krigsmakt kunde ”hoppa i sekvensordningen” och anfalla på djupet på ett sätt som det svenska försvaret inte var byggt för. Nu hade man chansen att göra om alltihop från början och till exempel dra nytta av den nya informationstekniken (det så kallade ”nätverksbaserade försvaret”).

Agrells bok beskriver hur det gick med detta, hur omvandlingsprocessen fick eget liv och blev en avvecklingsprocess och hur politiker, försvarsledning och allmänhet lyckades tappa bort själva idén om ett nationellt försvar.

2008 hände så något som på ett ganska bryskt sätt väckte denna saligen insomnade fråga till liv igen: kriget mellan Ryssland och Georgien. Det var ju tänkt att det inte skulle bli fler krig i Europa – EU:s mjuka maktutövning och locktoner om medlemskap skulle hålla freden. Alla var överens om det, förutom några gamla ”ryssofober” och ”krigshetsare”, som Bo Pellnäs och andra som bland annat argumenterat för att det var vansinne att lämna Gotland oförsvarat.

Nu 2011 har frågan fått lite mer aktualitet och Försvarsmakten har återigen börjat med planer för hur landet ska försvaras i händelse av militärt angrepp, och man har börjat ett mödosamt arbete att skapa en ny militär organisation – den så kallade ”här och nu”-militären, med anställda soldater och stående styrkor som med kort varsel kan sättas in.

Här och nu – det låter som om ett eventuellt angrepp på Sverige skulle kunna avvärjas snabbt och lätt? Bort med det gamla invasionsförsvarets mobiliseringstider på uppemot två dygn – här och nu lyfter Gripendivisionerna och korvetterna ångar ut i skärgårdarna! I ”Operation: Garbo”, en fiktiv 1980-talsskildring av ett sovjetiskt angrepp på Sverige, antyddes visserligen att det kunde tänkas infinna sig en viss tvekan på den politiska nivån om man verkligen skulle utlysa mobilisering, och ”48 timmar – 800 000 man” var kanske inte helt verklighetsnära. Men idag, här och nu, vad har svenska försvaret att komma med?

Lars Wilderäng, som driver bloggen Cornucopia, har försökt svara på den frågan. Hans bok ”Midvintermörker” är en fiktiv skildring av några dygn i juletid 2012, när Sverige och Ryssland kommer litegranna på kant med varandra.

Det är en ambitiös och medryckande bok, skriven utifrån ett antal enskilda personers perspektiv, från vice statsminister Gerd Olsson via poliskonstapel Mia Svensson till kapten Erik Segerfäldt. Tyngdpunkten ligger på det militära perspektivet och boken återger noggrant radiotrafik och trupprörelser. Författaren är mån om att det ska vara korrekt och har till och med skrivit ett blogginlägg om hur man kan följa med i bokens handling på kartan!

Språket är ledigt och fungerar bra till syftet, nämligen att lyfta fram handlingen. Kapitlen är indelade i korta stycken som väver ihop de olika perspektiven, och effekten blir något liknande Dan Browns (”Da Vinci-koden”) skrivsätt: varje gång perspektivet skiftar vill man läsa vidare för att se hur det gick. Jag sträckläste inte boken på en natt, men det tog emot lite att lägga den ifrån sig, vilket är ett gott betyg till det språkliga hantverket. Samtidigt leder det lätt till en viss mättnad efter ett tag, och om boken varit längre hade det konstant höga tempot riskerat leda till en viss trötthet. Boken är dock inte längre än den är, så det fungerar bra.

Boken bygger på 22 månaders arbete och research och för mig, som främst följer den svenska försvarspolitiken (och -debatten, i den mån det existerar någon) via medierna och ett antal försvarsbloggar, framstår ”Midvintermörker” som ett mycket trovärdigt svar på frågan ”vad har Sverige för militär förmåga – här och nu?” Ur det perspektivet utgör den också en lyckad helhet, där språk, struktur, personskildringar och handling är väl anpassade till varandra.

Däremot saknar jag kopplingen bakåt till den historiska process som lett till den försvarsmakt som skildras i boken. För den som inte följer försvarsbloggarna och som inte haft något särskilt intresse av försvarspolitiken under 2000-talet riskerar boken att framstå som en förvirrad fantasi. Den som, likt bokens vice statsminister, undrar ”kan vi inte bara sprida ut planen till de gamla krigsbaserna?” kommer att få svårt att förstå bakgrunden. Samtidigt måste jag erkänna att de som undrar detta knappast kommer att läsa boken. Den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten är framförallt en angelägenhet för de närmast sörjande, och jag tror tyvärr inte att ens en välgjord bok som ”Midvintermörker” räcker för att ändra på detta.

För dem som har intresset målar däremot ”Midvintermörker” upp en engagerande helhetsbild av hur det svenska försvaret idag skulle kunna möta ett militärt angrepp.

Som smakprov finns ett par utdrag ur en tidig version av boken, innan den publicerades. Här finns författarens boksida med recensioner och länkar till bokhandlar.

3 responses to this post.

  1. Posted by Arne Strand. on 2011/07/22 at 22:27

    Sverige före – under – efter – 3e Världskriget.
    Läs alla kommentarer i länken/länkarna och Begrunda –

    http://frekar06.eu/?p=1596015#comment-7203

    Arne Strand.

  2. Jag anknyter till min första utsaga –

    En Kristens tankar om Svensk Säkerhetspolitik.

    Sverige har en väl utvecklad Militär teknologi Världsledande på
    vissa områden.
    Så det är självklart att det är här vi skall lägga våra ansträngningar.

    Den så kallade Ökenstormen visade med önskvärd tydlighet att är man Militärtekniskt Överlägsen så får man inga förluster.

    Varför skall vi satsa på förluster eller förlora ?.

    Ska vi inte satsa allt på att Vinna ?.

    Om inte vi Vinner varje Slag och Varje gång,
    så är det inte bara en katastrof för oss själva,
    utan för hela världen.

    Nej det måste vara en Svensk kvalitativ Krigsmakt med bästa möjliga kvalitet,
    både Materiellt och Personligt.

    En professionell elit alla kategorier,
    och den behöver inte vara stor,
    kanske 30-35.000 man i de stridande enheterna på marken,
    utrustade med den bästa utrustning som går att få för Pengar,
    en Professionell Krigsmakt som inte ens en Supermakt kan kvalitativt överglänsa.

    Ty om min önskan ovan att Skandinaviens länder kommer överens om ett Samgående,
    så måste Sveriges Krigsmakt vara utformad så att vi kan med den försvara hela Skandinavien mot ett så kallat,
    Strategiskt Överfall.

    Det betyder att Hela Framtida Svenska Krigsmakten Måste vara Väldigt Operativt Rörlig/Mekaniserad,
    och med ett dygns varsel skall i sin helhet kunna stoppa ett sådant Överfall var som helst i Skandinavien.

    Vi har både Resurser och Teknologiskt Kapacitet till något dylikt
    frågan är om vi Också har Viljan hos Politikerna.

    DET STRATEGISKA ÖVERFALLET !.

    Om vi som jag skisserat ovan kan få Skandinavien och Norden enat,
    så har vi en Mycket stark Militär och Strategisk position,
    med ett större Strategiskt djup om vi skulle misslyckas att,
    Möta – Hejda och – Slå tillbaka,
    ett så kallat Strategiskt överfall.

    Vi kan då begära hjälp av den Andra Sidan,
    och den enda hjälp vi behöver är då av Flyg,
    som går mycket fort att föra fram.

    Dock är det ju tvivelaktigt om någondera sidan ovan har större resurser att sätta in mot oss i denna Globala konflikt.

    Det enda Realistiska Militära hot som jag då kan tänka mig är att,
    man i ett initialskede och början av konflikten,
    försöker att föra fram sina positioner i ett så kallat Strategiskt Överfall.

    Ett sådant strategiskt Överfall sker då¨med Fiendens Bästa Stående Kvalitativa Militära Enheter,
    och det är dessa Enheter vi måste rusta oss för att möta.

    Klara vi att Möta – Hejda – Och slå dem,
    så lär inte några andra av fiendens Trupper komma hit Heller.

    Det kan aldrig bli fråga om Massarmeer vällande in över Finska Gränsen ifrån Öster,
    ty sådana resurser har inte Ryssland då deras huvudfront blir i Centraleuropa.
    Inte heller tror jag Ryssland tillåter Kina att sända Kinesisk trupp genom Ryssland,
    det vore slutet för Rysk självständighet,
    och Ryssland ställer sig nog bara på Östsidan av tvång för att inte bli första offret,
    fastän de är på förlorande sidan så överlever Ryssland som Nation,
    i Krig mot Kina inte.

    Inte heller från Väst kan Ockupations och Invasionstrupper promenera över Atlanten och Nordsjön,
    och från Tyskland inte heller då de har Östgränsen med Ryssland att tänka på.

    Ett Enat och Neutralt Skandinavien,
    har således en Mycket stor chans att klara sig igenom konflikten,
    ja och i Krigets slutskede kunna bli Tungan på Vågen som avgör utgången.

    JAG VET ATT DU ÄR,
    ”””OCH BLIVER VAD DU VAR”””,
    NÄR ÄRAT DITT NÄMN FLÖG ÖVER JORDEN!.

    Arne Strand.

  3. Jag ser att man tagit bort min kommentar i Första länken ovan,
    här är den –
    Läs kommentarerna i länken och begrunda –

    Sveriges Militära försvar skall ledas av Gud – Läs och begrunda –

    http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=3500000000000012&conference=10400000000000023&posting=19500000005921046

    Arne Strand.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: