Successionsmodellen


På engelska / in English.

Jag påstod ju att den här bloggen skulle handla om begrepp och om framtiden. Det har den visserligen gjort, men ”Översättningsbloggen” hade kanske varit ett bättre namn än så länge. Nåväl, nu finns några av John Michael Greers texter på svenska (och fler kommer att komma) så nu kan det vara läge att fundera på vad de handlar om.

Succession är som sagt poängen, och speciellt det faktum att succession sker stegvis. För att sammanfatta vilka steg vi har framför oss enligt den här modellen:

  • Industrisamhället: här är vi idag. Stor energi- och resursanvändning; de lönsammaste strategierna bygger på detta (globaliseringen är ett exempel); strategierna leder till minskande energi- och resurstillgång
  • Bristindustrialism: nästa stadium, när snålare strategier blir viktigare; effektiv användning av resurser och energi blir alltmer lönsam; resurstillgång blir livsviktigt och staten tar över detta mer och mer från marknaden
  • Återanvändningens tid: till slut finns så lite resurser (= det är så dyrt att få upp dem) att det inte går att upprätthålla ens ett minimalt industrisamhälle. Det blir då till att leva av resterna från industrisamhället. Detta torde upplevas som ett mycket primitivt samhälle jämfört med idag
  • Ytterligare stadier: resterna börjar ta slut och andra samhällsformer växer fram. Nu är vi antagligen en bra bit in i framtiden och jag kan förstå om Greer inte vill försöka gissa
  • Ekotekniksamhället: detta är ett tänkt ”klimaxstadium” för tekniksamhällen, när människorna hittat ett långsiktigt hållbart levnadssätt men fortfarande med relativt avancerad teknik

Hur ska man förstå, och använda den här modellen? Som prognos är den ju rätt kass – det finns inga detaljer och alla steg flyter in i varandra! Den går inte att använda för att planera sin karriär (mer än i stora drag – raketforskare torde väl inte vara ett lämpligt yrkesval), eller sina investeringar, eller särskilt mycket annat.

Trots det kan den vara användbar, men man måste hantera den rätt. Det är en modell, men inte en kvantitativ modell. Den kan därför inte användas för att göra några förutsägelser om kvantitativa förändringar, inklusive hur fort något ska ske. Däremot kan man plocka upp den som ett begrepp, en tankefigur som man låter bilda fond till en mer detaljerad bild av framtiden. Då blir den plötsligt användbar.

Många väntar sig någon sorts Ragnarök eller apokalyps (eller zombieinvasion) när industrisamhället kollapsar och Västerlandets civilisation går under, men successionsmodellen menar istället att livet går vidare. Inte som vanligt – det blir enorma mängder mänskligt lidande och elände, och vi som vuxit upp i överflödssamhället kommer att få det jobbigt – men mänskligheten lever vidare, biosfären lever vidare. Det som sker nu är bara ännu en upprepning av något som pågår hela tiden i naturen och som hänt mänskligheten massor av gånger. Skalan är större, men vi har genomlevt istider och annat och överlevt det också.

Alltså kan det vara en idé att åtminstone med ett öga försöka lyfta blicken – ja, mat, vatten, värme behöver vi, men om alla bekymrar sig om det lär inte mycket av det vetenskapliga tänkande vi mödosamt arbetat upp under de senaste århundradena överleva.

Successionsmodellen antyder också ett längre tidsperspektiv. Den här processen kommer att ta tid. Alla projekt, alla planer, allt vi gör måste bygga på det. Ingen som lever idag kommer att få uppleva något ”ekotekniksamhälle”. Greer påpekar i Mot ett ekotekniksamhälle att det tog tusentals år för jordbruksekologin att utvecklas till ett hållbart system.

Hela den här modellen bygger på energitillgången. Detta är det allra mest fundamentala i den här modellen, det är den som driver alltihop. Framförallt i det längre perspektivet, men den kan få konsekvenser även på kort sikt. Mikael Höök skriver i senaste numret av tidningen Effekt att Danmark, Norge och Ryssland svarar för 80 procent av Sveriges oljeleveranser. Danmark förväntas inte kunna leverera olja efter 2015 (det är snart det) medan Norge inte kommer att kunna leverera mycket efter 2030. Då återstår enbart Ryssland. I en värld där energi alltmer likställs med makt torde det få fler konsekvenser än enbart affärsmässiga.

Midvintermörker”, som jag recenserat på bloggen, är ur den synvinkeln antingen oroväckande eller irrelevant. Oroväckande med tanke på vad den säger om Sveriges handlingsfrihet och irrelevant med tanke på att om all olja kommer från Ryssland stänger de nog hellre kranen än skjuter mot oss. Det är lättare.

Successionsmodellen har också begränsningar. Den är som sagt inte så detaljerad – ”finanskris 2.0”, som Nicole Foss från bloggen The Automatic Earth höll ett intressant föredrag om i Göteborg igår, syns inte alls. Fokuset på energitillgångar gör att andra politiska, ekonomiska eller sociala faktorer verkar irrelevanta. Hur man väljer att organisera sitt samhälle, och hur människorna beter sig mot varandra, kan spela rätt stor roll för hur trevligt det blir att leva i det.

Det finns ett par förutsättningar för att den ska vara användbar. Den bygger på att oljeproduktionen minskar kraftigt, men att det inte sker genom en snabb kollaps. Likadant väntas inte klimatförändringarna ske plötsligt och kraftigt.

Avslutningsvis några ord om hur det har gått med de här idéerna. De här texterna skrevs 2007, och man borde kunna se tecken på en framväxande bristindustrialism nu år 2011. Enligt Greer ska den kännetecknas av

  1. Resursnationalism: syns t ex i Rysslands användning av ”gasvapnet” mot Ukraina och EU och i Kinas idoga arbete att skaffa sig tillgång till energi och naturresurser i Afrika.
  2. Ett slut på globaliseringen: möjligen kan jordbävningen och tsunamin i Japan leda till en viss omprövning, men jag tycker mig inte se någon större tendens till att återuppbygga nationell eller lokal industri. Energipriserna är inte tillräckligt höga för att driva detta.
  3. Effektivare användning av resurser: vi ser detta, men än så länge drivs det av klimatoro eller en allmän ”miljövänlighet” snarare än att det faktiskt är för dyrt att slösa resurser.
  4. Ökad makt för regeringar och minskad för multi/transnationella företag: finanskrisen innebar statsmakternas återkomst med buller och bång, och det syns inga tecken på att de retirerar igen.

Vissa tecken kan man se, men det handlar mycket om att leta efter det man vill se. Det kan tolkas som att man bara hittar på, men då missförstår man modellen. Det är inte en ”teori” som ska ”bevisas”, det är ett annat sätt att se på världen. Per definition kommer man då att se en del saker och inte se andra. Inget hindrar att man har fler sätt att se på världen, som visar andra aspekter.

Jag tycker successionsmodellen är användbar just som ”bakgrundsbild”. Energi- och resurstillgången kommer att spela en enormt viktig roll framöver och grundidén, successionsprincipen, tycks vara sund. Den som lever får se – en helt annan bakgrundsbild kan visa sig passa bättre ihop med verkligheten. Då gäller det att ha en att byta till.

%d bloggare gillar detta: