John Michael Greer: Katabolisk kollaps


På engelska / in English.

Detta är en översättning av John Michael Greers ”On Catabolic Collapse” från The Archdruid Report 31/5 2006. Texten handlar om Greers centrala begrepp ”katabolisk kollaps” – en modell för hur en civilisation går under. De begrepp jag skrivit om tidigare – successionsmodellen och det kortsiktiga förfallet – passar in i detta övergripande mönster, fast på olika platser. Jag planerar att skriva recensioner/sammanfattningar av ”The Long Descent” och ”The Ecotechnic Future” för att ge en lite bättre överblick över den här helheten.

Den som läst ”The Limits to Growth” – Romklubbens rapport från 1972 – eller Joseph Tainters ”The Collapse of Complex Societies” kommer att känna igen grundtanken baom katabolisk kollaps. Särskilt ”The Limits to Growth” är en tydlig inspirationskälla.

Den som inte läst de båda böckerna men som kanske istället läst Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång” eller Arnold Toynbees ”A Study of History” (jag lyfter på hatten för alla som tagit sig igenom alla tio delarna av den sistnämnda) kommer också att hitta ekon. Det är intressant att jämföra de olika beskrivningarna och teorierna, och att fundera över hur tidsandan avspeglar sig i förklaringsmodellen. Speciellt Spengler har ett milt sagt annat sätt att tänka, men så skrev han också i Tyskland under mellankrigstiden.

Detta är alltså ytterligare en text från 2006, så tidsangivelserna är inte helt relevanta. Resonemanget är det dock inget fel på. Den del som handlar om husägande bygger på amerikanska förhållanden och är inte tillämpbar i Sverige i exakt alla detaljer, även om helheten stämmer.

Jag skrev för några år sedan en artikel med titeln ”Hur civilisationer går under: en teori rörande katabolisk kollaps” [ej översatt] – onekligen ett upplyftande ämne, men den är inte enbart av akademiskt intresse i dessa dagar. Jag har aldrig lyckats hitta något gemensamt med neoprimitivisterna som envist hävdar att civilisation är en usel idé och att vi allihop borde återgå till jägar- och samlarstadiet, men jag blir inte särskilt uppmuntrad av dem som hyllar ”det eviga Framsteget” heller. Ekologiskt sett är civilisation något ganska nytt, på sin höjd drygt 10 000 år gammalt, och precis som de flesta nya evolutionära experiment har det gått både upp och ner. När man besöker städer i Italien, Kina eller på andra ställen där det kontinuerligt bott människor under 2500 år, så står det klart att civilisationen, under rätt förhållanden, kan överleva under lång tid. Besöker man i stället ruinerna efter Ur i Kaldéen eller mayastaden Tikal står det lika klart att civilisation, när förhållandena inte längre är rätt, kan vara en dagslända som fladdrar förbi och försvinner på ett ögonblick i ekologisk tid.

Många frågar sig idag vilken kategori vår nuvarande industriella civilisation tillhör. Det är en rimlig frågeställning, och man kan få hjälp med svaret genom att betrakta de ekologiska processerna bakom andra civilisationers undergång. Det var därför jag skrev min artikel. I originalet kryllar det av ekvationer, fotnötter och alla andra svårigheter hos en modern akademisk artikel – tanken var att den skulle publiceras i en vetenskaplig tidskrift inom humanekologi, men det har ännu inte blivit så. Att döma av de frågor jag fått sedan artikeln hamnade på nätet förra året så har alla läsare inte lyckats hacka sig fram genom den akademiska djungelslyn till de centrala idéerna.

Tanken bakom katabolisk kollaps är dock enkel och kan lämpligast beskrivas genom en metafor. Anta att vi diskuterar husägande snarare än civilisationernas öden. Fram tills nyligen var de flesta som letade hus förnuftiga och köpte ett som de hade råd med. Bostadsbubblan vi haft de senaste åren uppmuntrade dock många att ta sig vatten över huvudet och köpa mycket mer hus än de hade råd med, under antagandet att stigande fastighetspriser och andra fördelar med husägande skulle täcka mellanskillnaden.

Om du är en av dessa senare tog du dig antagligen inte tid att tänka igenom exakt hur mycket din nya stora McMansion verkligen skulle kosta att äga, underhålla och reparera, och du insåg nästan säkert inte att alla perioder med stigande fastighetspriser förr eller senare följs av en period med stillastående eller sjunkande priser. När detta börjar sjunka in hamnar du i en mycket obekväm sits, eftersom månadsinkomsten inte täcker utgifterna. Du kan, för en tid, täcka mellanskillnaden genom att öka huslånet och plocka ut det ökade värdet i kontanter men det fungerar bara så länge som låneräntorna sjunker och huspriserna stiger. När den möjligheten försvinner finns inte så många andra så länge du behåller huset. Du kan låna mer, vilket betyder att utgifterna blir större, du kan skjuta upp underhåll och reparationer, vilket betyder att huset börjar falla i bitar och utgifterna blir större, eller så kan du sluta betala en del av dina räkningar, vilket betyder att huset blir betydligt mindre beboeligt och utgifterna blir större. Till slut hamnar du så illa till att du inte kan betala bolånet och fastighetsskatten längre och då förlorar du huset.

Så ser katabolisk kollaps ut, i ett nötskal. Husen i villaförorten är precis som civilisationer komplexa, dyra och ömtåliga tingestar. Man måste underhålla och byta ut en hel rad kapitallager för att hålla igång dem: fysiska (till exempel byggnader), mänskliga (till exempel utbildade arbetare), informationsbaserade (till exempel jordbrukskunnande), sociala (till exempel marknadssystem), med mera. Om man kan göra detta inom den ”månadsbudget” av resurser som finns att tillgå från naturen och insatserna av arbetskraften så kan civilisationen klara sig mycket länge. Civilisationer tenderar dock att bygga upp sin kapitalbas med tiden till nivåer som de inte kan underhålla; varje kung (eller industrimagnat) will bygga ett större palats (eller skyskrapa) än sin föregångare, och så vidare. Det sätter civilisationen i samma sits som husägaren med ett alltför stort hus.

Vad som då händer beror på om civilisationens mest fundamentala resurser är förnybara eller inte. Förnybara resurser är som en månadslön: den sätter gränser för utgifterna, men så länge du i genomsnitt kan hålla dem på eller under dessa gränser så vet du att du klarar dig. Om en civilisation till exempel får de flesta av sina resurser från ekologiskt hållbart jordbruk så utgör den årliga skörden ett golv under kollapsprocessen. Även om allt går helt snett – om husägaren blir utblottad och får sitt hus taget i beslag, för att fortsätta med metaforen – så kan han med sin månadslön hyra ett mindre hus eller en lägenhet och börja få ordning på sitt liv igen. Civilisationer som antikens Egypten och kejserliga Kina, som byggde på förnybara resurser, gick igenom den här processen gång på gång, från expansion till ”overshoot” [dvs ett läge där de använde mer resurser än vad de egentligen hade, de ”levde på kredit”, ö.a.]  till en självbegränsande kollaps som planade ut när kapitalbasen blev tillräckligt liten för att underhållas av den stabila resursbasen.

Om en civilisation däremot bygger på ohållbara resurser är läget mycket mer allvarligt. Uttryckt i metaforen så köpte då husägaren sitt hus med en lotterivinst och inte en månadslön. Hans inkomst är bara en bråkdel av hans utgifter varje månad. Processen som leder till att huset tas i beslag ser också annorlunda ut. Lotterivinnaren kan spendera pengar frikostigt, ända fram tills dess att banken avvisar hans kortköp. När han väl slår i den gränsen är det alldeles för sent att göra något åt situationen. Pengarna är borta, han har räkningar som månadsinkomsten inte är i närheten av att täcka och när väl inkassobolagen är klara med honom kan han mycket väl hamna på gatan. Civilisationer som den klassiska mayakulturen, som i grunden byggde på icke förnybara resurser (i mayafallet var det ömtåliga tropiska jordar), genomgick den här processen och naturens ”inkassobolag” lämnade bara kvar söndervittrande ruiner i Yucatans djungler.

Det här är förstås inga goda nyheter för vår moderna industricivilisation, eftersom dess kapitalbas vilar på vinsterna från det geologiska lotteriet, med fantastiska mängder fossil solenergi i form av kol, olja och naturgas i potten. Till och med den minimala andel av vår resursbas som kommer från ”månadslönen” av jordbruk, skog och fiske är beroende av fossila bränslen och används i ohållbar takt. Sedan 1950-talet har forskare varnat för att det som finns kvar av våra fossila bränslereserver inte räcker för det industriella systemets behov i all evighet, och än mindre till det Utopia av evig ekonomisk tillväxt som diverse tyckare, av olika politisk kulör, utlovar. De här varningarna har mestadels ignorerats. Fortsätter vi ignorera dem tills dess att faktisk brist uppstår kan framtiden bli mycket otrevlig.

Den framtiden kan dessutom vara närmre inpå oss än vi vill tro. New Orleans kollaps efter orkanen Katrina drog världens blickar till sig men det är inte många som tycks ha insett konsekvenserna av ”the Big Easys” öde. USA har råkat ut för katastrofala orkaner och andra naturkatastrofer förut, och katastrofen följdes tidigare alltid av ett enormt återuppbyggnadsprogram. Så icke den här gången. French Quarter och ytterligare några relativt oskadade delar av stan har återfått något liknande sitt gamla liv men en stor det av resten har jämnats med marken eller bara övergivits. Ruinerna av nionde distriktet (Ninth Ward) kan, liksom hundratals övergivna jordbrukssamhällen på slätterna i Mellanvästern och de förstörda städerna i ”rostbältet”, vara tecken på förändringar som de flesta amerikaner kommer att uppleva som extremt obekväma.

Liknelsen med husägande har dock en brist, i och med att en civilisation har en fraktal struktur – det vill säga att samma mönster som definierar den på den högsta nivån också finns på lägre nivåer. De långlivade städerna i Italien och Kina som jag nämnde i början av texten fanns kvar som städer medan imperierna gick under runtomkring just på grund av denna fraktala struktur. En stad och jordbruksmarken runt den kan överleva även om det större systemet faller samman. Av den anledningen är det mycket hoppfullt att se hur oljetoppsresolutioner och projekt sprider sig genom städer och samhällen i Amerika. Det kommer att krävas drastiska förändringar och väldigt mycket ekonomisk ombyggnation innan de här samhällen kan klara sig på de begränsade resurserna i en deindustriell framtid, men det kritiska första steget mot hållbarhet finns åtminstone på kartan nu. Den här sortens projekt kan mycket väl visa vägen mot en framtid som kan bli något mer än bara ett desperat försök att hålla balansen medan vi halkar nerför kollapskurvan.

%d bloggare gillar detta: