John Michael Greer: En gräsrotsmetod för att möta en ny ”mörk tidsålder”


På engelska / in English.

Jag har funderat mycket på vad jag ska göra med bloggen – den har inte riktigt utvecklats som jag hade tänkt mig. Jag har nu en ny plan, men innan jag börjar med den kommer några utlovade texter. För en tid sedan sedan lovade jag recensioner av Greers böcker ”The Long Descent” och ”The Ecotechnic Future” för att ge en bättre överblick över hela hans resonemang, men det har inte hunnits med. Som tur är har han själv skrivit en bra sammanfattning, som jag hittade på CounterCurrents 29/5 2011. Detta är alltså ännu en översättning av en Greer-text. Originalet finns här.

SAMMANFATTNING: Trots detaljerade varningar under fyra årtionden har den industriella civilisationen inte slutat med sina självdestruktiva strategier, i form av exponentiell tillväxt och beroende av icke förnybara resurser. Vid det här laget är alla försök att hindra industrisamhällets sammanbrott meningslösa, på grund av hårda tid- och resursbegränsningar och bristande politisk vilja. Individer, små grupper och samhällen kan fortfarande förbereda sig för den annalkande krisen genom att lära sig lågteknologiska överlevnadskunskaper nu, för att lägga grunden till ett hållbart samhälle i framtiden.

I. En missad chans

1972 sände Romklubbens banbrytande studie ”Tillväxtens gränser” (1) chockvågor genom världen. I en tid när politiker och tyckare på hela det politiska spektrat hävdade att evig ekonomisk tillväxt inte bara var möjlig utan nödvändig så visade ”Tillväxtens gränser” att evig tillväxt på en ändlig planet leder till katastrof. Den förutspådde att utarmning av nödvändiga resurser och ökande påfrestningar från föroreningar skulle knäcka den globala ekonomin och leda till industriell kollaps och massdöd under första halvan av 2000-talet. Vidare studier (2) under senare årtionden bekräftade och utvecklade varningen, medan ekonomer och energiforskare visade att en hållbar, konstant ekonomi var möjlig om omställningen påbörjades omedelbart (3).

Efter 1970-talets oljekriser gjorde de industrialiserade länderna halvhjärtade ansträngningar, men återgick sedan till tidigare vanor. Alternativa energikällor och förslag för en övergång till hållbarhet glömdes bort. Under tiden sköt den globala befolkningen, energianvändningen och nedsmutsningen i höjden, alltmedan resurstillgångarna sinade. 1992, tjugo år efter Romklubbens originalstudie, gjorde samma grupp om sina datorsimuleringar med nya och bättre data (4). Deras resultat bekräftade farhågorna hos ekologer och resursekonomer: den industriella världen befann sig i ”overshoot”. (Ö.a: jag har faktiskt inte hittat någon bra motsvarighet till overshoot på svenska. Eventuella ekologikunniga läsare får gärna föreslå något i kommentarerna!)

Bland ekologer används ”overshoot” för att beskriva en situation där en population med levande varelser har vuxit ur sin miljö och där den skadar resursbasen som den är beroende av (5). När overshoot-populationen växer ytterligare och ställer ökade krav på resursbasen så minskar denna bas, vilket begränsar populationens möjligheter att överleva. Förr eller senare kolliderar de ökade behoven med de sinande resurserna, och det oundvikliga resultatet är massdöd.

Romklubbens grupp provade alla möjligheter i sina modeller, tills de knappt höll ihop längre, för att försöka hitta en handlingsplan som, om den antogs omedelbart, skulle kunna avvärja katastrofen. Planen de kom fram till var politiskt omöjlig – den skulle ha inneburit att USA:s medborgare fick acceptera ett u-lands levnadsstandard – och den togs aldrig upp till offentlig diskussion. Till och med urvattnade planer som Kyotoprotokollet vann inget globalt stöd och den tveksamma republikanska ”segern” i det amerikanska presidentvalet 2000 gjorde att alla försök att möta framtiden fick anstå till tidigast 2005.

Vilka konsekvenser den här förseningar har fått är det inte många som förstått eller accepterat, ens bland dem som vet att krisen är på väg. Miljöaktivister lägger fortfarande fram planer för att gå över till en konstant ekonomi, som om industrisamhället hade tid att genomföra dem. Ändå varnade gruppen bakom ”Tillväxtens gränser” 1992 för att den industrialiserade världen hade några få år på sig att starta ett jätteprogram för att nå hållbarhet, annars skulle man missa chansen att avvärja industriell kollaps och massdöd (6). Det har nu gått 12 år sedan den sista varningen, och fortfarande har inget gjorts.

Vi befinner oss nu i den hårda verkligheten att handlingsutrymmet för en kontrollerad övergång till hållbarhet har försvunnit. Minskande globala oljetillgångar (det så kallade ”peak oil”-problemet) och global uppvärmning är bara två aspekter av en kris som redan påverkar hela jordklotet. Tillväxtens gränser är inte längre ett framtida problem. Vi står inför dem nu.

II. Framtiden speglas i det förflutna

Den ursprungliga ”Tillväxtens gränser” är en modell av framtiden som tål att studeras noga. Den viktigaste och mest underskattade förutsägelsen däri är att industriell kollaps är en utdragen process – inte en plötslig katastrof från en dag till en annan, så som manusförfattare i Hollywood gärna tänker sig det. Enkelt uttryck måste industrisamhället möta svällande behov utifrån en krympande resursbas. När befolkningen växer behöver fler ha mat, kläder och bostad; när produktionen ökar måste fler fabriker och mer infrastruktur byggas, underhållas och bytas ut; när den globala miljön tar stryk leder torka, missväxt, nya smittsamma sjukdomar och stigande havsnivåer till ekonomiska konsekvenser som måste hanteras.

Allt detta kräver en stadigt växande resursbas, men när resurserna börjar sina blir kostnaden för att hitta och utvinna nya en ytterligare börda för ekonomin. Än värre är att geologiska och/eller miljömässiga faktorer sätter en obönhörlig övre gräns för många resurser. Det finns till exempel bara en viss mängd olja i jorden, och ju snabbare den pumpas upp desto snabbare tar den slut. Under tvånget att producera varor och tjänster för akuta behov, att underhålla och förnya fabriker och infrastruktur, att hantera effekterna av miljöskador och att subventionera en krympande resursbas, allt på samma gång, sitter industrisamhället ohjälpligt i fällan. Det kan inte göra allt detta på en gång, och samtidigt kan det inte sluta göra något av det utan att gå under.

Resultatet blir en rullande kollaps, som tar århundraden. När ekonomin fallerar måste den krympande kakan från industriproduktionen delas i allt mindre bitar, som fördelas mellan att hålla arbetskraften mätt, varm och torr, att underhålla och byta ut ekonomiskt kapital och infrastruktur, att hantera de direkta ekonomiska konsekvenserna av miljöförstöring och att försöka hålla igång olje- och annan resursutvinning. Om något av detta slår i taket blir det en flaskhals för hela ekonomin och leder till att kakan krymper än mer. Industriproduktionen rasar och de fundamentala systemen i industriekonomin börjar falla sönder: energidistributionen fallerar, finanssystemen kollapsar, transportsystemet börjar hacka, nationella regeringar faller. Slutligen inleds befolkningskollapsen när det kraschade industriella systemet inte längre producerar tillräckligt för att möta ens de mest grundläggande mänskliga behoven. Processen ebbar ut med utfattiga överlevare som om hundra år hankar sig fram mellan söndervittrande ruiner från en stor civilisation.

Det här scenariot utgör en chockerande kontrast till de flesta människors mysiga fantasier om ändlösa framsteg. De som studerat historia ser det däremot som en gammal bekant. Samma process har hänt dussintals gånger tidigare och vår nuvarande situation kan enklast förstås genom att studera det förflutna.

Den viktigaste lärdomen vi kan få därifrån är att alla civilisationer går under. Joseph Tainter påpekar i sin viktiga bok ”The Collapse of Complex Societies” att detta är en av de mest förutsägbara egenskaperna hos en civilisation (7). Vår civilisation är större och har fler prylar, men den går samma öde till mötes som Nineveh och Tyros. Precis som Roms invånare i början av 400-talet, eller människorna i mayastaden Tikal i början av 900-talet, så lever vi i en tidig fas av denna hemska men naturliga process. Krisen vi står inför är ingen övernaturlig händelse, eller en omedelbar katastrof av Hollywood-slag. Det är, som man brukar säga, inte hela världen – bara ännu en mänsklig civilisation som inte brydde sig om miljöns begränsningar och följdaktligen kraschade.

En annan viktig lärdom är att den vanliga idén om att gömma sig i en stuga i bergen, med lagrad mat och tillräckligt med vapen för en pansardivision, är en Hollywoodfantasi och inte en realistisk handlingsplan. Det tar tid för en civilisation att falla sönder, och processen är mer som att rulla ner för en backe än att ramla över kanten till ett stup. Vi står inför en framtid med brister, ekonomiska kriser, sönderfallande infrastruktur och kollapsande sjukvård, under flera årtionden framöver. Lagrad mat som räcker ett par år och diverse avancerad paramilitär utrustning räcker inte långt i den framtiden.

Ett förråd fyllt med ädelmetall, vilket är en annan vanlig kollapsgardering, är ännu mindre användbart. Allt guld i världen betyder ingenting om inte andra människor värderar det högt nog för att byta sina fåtaliga resurser mot det, och värderar de det så högt i den postindustriella framtiden är chanserna att ägaren ska överleva länge nog för att njuta av det inte så goda. Arkeologer i England hittar då och då guld- och silverskatter som rika romare grävde ner när imperiet gick under. Att skatterna är orörda antyder att ägarna inte överlevde länge nog för att ha någon glädje av dem.

Ett praktiskt sätt att tänka på krisen vi står inför är att tänka sig att man snart kommer att hamna på en båt och skeppas iväg till någon primitiv del av världen långt från industrisamhället, och sedan bli kvar där resten av livet. Man får ta med sig vad man vill, men stället man hamnar på är bebott och om det enda värde man har är sakerna man har med sig så kommer många att vara intresserade av att avlägsna ägaren och själva dra nytta av sakerna. I den postindustriella tiden, där alla vi som överlever de närmaste årtiondena kommer att leva resten av våra liv, fungerar det på samma sätt.

III. Problemet med ”framsteg”

Många människor slutar skolan med en idé om civilisation som någon sorts vag samling konst, litteratur, byggnader och samhällsskick. I grunden är dock en civilisation ett system för att producera och distribuera varor och tjänster. Den romerska civilisationen innehöll inte bara tempel och kejsare utan också spannmålsmarknader, akvedukter, vägar och soldater. När Rom föll var det inte tempelbrist som orsakade befolkningskraschen. Den orsakades av att säden inte kom fram till marknaderna, varorna inte fraktades längs vägarna och legionärerna inte höll barbarerna stångna på andra sidan gränsen längre.

Vår nuvarande situation är än mer extrem. De flesta i den utvecklade världen har aldrig behövt få fram mat eller kläder, ordna tak över huvudet eller skydda sig med sina bara händer, och har bara vaga begrepp om hur det går till. De är beroende av den industriella ekonomin för alla livsnödvändigheter. Till och med de mest grundläggande behoven i livet är kopplade till det industriella systemet: hur många kan idag göra upp eld utan tändstickor eller en butantändare från en fabrik långt borta? Förmågor som var nödvändiga för att överleva i ett icke-industriellt samhälle, och som fortfarande var allmänt kända för hundra år sedan, har nästan helt försvunnit i hela den utvecklade världen.

Detta katastrofala läge kommer sig av vår moderna fixering vid framsteg. När en ny teknik introduceras hamnar den gamla, ersatta, tekniken oftast på soptippen. Eftersom nya tekniker nästan alltid behöver mer resurser, använder mer energi och inbegriper större komplexitet än deras tidigare motsvarigheter så leder varje steg på framstegsvägen till att människorna blir mer beroende av det industriella systemet och mer sårbara när det kollapsar. Jämför en räknesticka med en miniräknare. Människorna i den resursfattiga framtiden kommer att ha mycket lättare för att göra räknestickor än miniräknare. Tyvärr är det bara enstaka pensionärer som fortfarande minns hur räknestickor fungerar och böcker om hur man tillverkar och använder dem har för länge sedan rensats ut ur biblioteken. Till och med grundläggande mattekunskaper försvinner nu när skolbarnen trycker på knappar istället för att lära sig multiplikationstabellerna. Kommer våra efterkommande att behöva återupptäcka matematiken igen, och återuppfinna addition genom att experimentera med småsten i sanden? Det är inte helt otänkbart.

Det går att ersätta ”räknestickor” och ”miniräknare” i exemplet ovan med nästan vilken äldre teknik och dess moderna ersättare som helst. Allteftersom vi klättrat på framstegsstegen har vi sparkat sönder varje stegpinne som vi passerat. Nu finns det inte fler stegpinnar, och den vi står på knakar under oss. Om den går sönder finns inget som hejdar fallet innan marken.

När problemet formuleras så här blir kärnstrategin för att bemöta det uppenbar. Om industricivilisationen står inför oundviklig kollaps så är det viktigaste just nu att återupptäcka och införa icke-industriella metoder för att överleva. En del kritiska kunskaper har redan bevarats eller återupptäckts och förts vidare på det här sättet – tänk på ekojordbruksrörelsen, som har utvecklat effektiva, hållbara metoder för att odla mat utan oljeprodukter enbart med hjälp av muskelkraft, och som ger större skördar än modernt industrijordbruk. Med sådana metoder kan en mager men näringsmässigt komplett kost för en person under ett år odlas fram på mindre än 100 kvadratmeter (”1000 square feet”) (8). Tyvärr är det bara en liten minoritet bland bönderna och en lite större andel hemmaodlare som nyttjar dessa nödvändiga kunskaper.

Detsamma gäller för många andra icke-industriella kunskaper. En expert uppskattade nyligen att det finns färre än 500 människor i Nordamerika som på ett pålitligt sätt kan göra upp eld med en eldborr, vilket är den enklaste och mest tillgängliga ”primitiva” eldstartarmetoden (9). Flintlåsvapen – den enda vapentyp som kommer att fungera när den högteknologiska ammunitionen tar slut och dagens automatvapen blir morgondagens opraktiska klubbor – används bara av en liten grupp hobbyister och de som ägnar sig åt historiskt återskapande (”historical reenactment”). Om dessa och andra effektiva tekniker ska kunna räddas för framtiden måste detta förändras.

IV. Att bygga framtiden från gräsrötterna och uppåt

De flesta förslag på hur man ska hantera den annalkande krisen börjar uppifrån med storslagna planer för jätteprogram som ska bygga om hela den industriella världen på en gång. Som jag visat ovan är det för sent för den metoden, även om den politiska viljan för den skulle finnas, och det gör den helt klart inte. Det är dock fortfarande möjligt att lyckas med en alternativ gräsrotsmetod.

Hur skulle en gräsrotsbaserad metod se ut? Den skulle börja med individer som skaffar sig kunskaper och förmågor som behövs för att bygga ett hållbart samhälle inuti skalet från det kollapsande industriella systemet. De skulle blåsa nytt liv i grundkunskaperna för postindustriell överlevnad och lära sig göra upp eld, odla sin trädgård, behandla sjukdomar och slå tillbaka attacker utan hjälp från det industriella systemet, med enbart enkla handverktyg och sina egna kroppar och sinnen. Kunskaperna skulle övas och bemästras, inte bara läras in intellektuellt, så att de kan användas och läras ut till andra med kort varsel.

Var och en skulle sedan lära sig någon specialiserad icke-industriell färdighet. Listan på vad man kan tänka sig begränsas enbart av behoven, önskningarna och resurserna i den postindustriella världen. Smeder och ölbryggare, örtkunniga och hästuppfödare, vävare och snickare fyller alla kritiska ekonomiska nischer när fabrikerna stannat för gott. De som lärt sig sådant och kan möta människors behov kommer att överleva och blomstra även i hårda tider, eftersom kunskaper är bra för alla, i motsats till lager av saker som bara är bra för dem som har tillgång till dem. Historien visar att till och med de laglösaste och brutalaste samhällena – piratstäderna i 1600-talets Karibien är ett klassiskt exempel – skyddar de som har nödvändiga kunskaper, som läkare, navigatörer och skeppsbyggare, eftersom det ligger i allas intresse att de inte skadas.

Det som ger kraft åt den här strategin är att den kan utföras av en ensam person och fortfarande göra nytta. Alla som lär sig grunderna i postindustriell överlevnad och något användbart hantverk kan överleva, lära andra att överleva och föra vidare viktiga arv till framtiden. Ju fler som däremot börjar lära sig och praktisera kunskaperna för den postindustriella ekonomin, desto mer växer potentialen. När det väl finns tillräckligt med smeder för att försörja framtiden med järnverktyg kan en eller flera av dem lära sig vapensmide och förbereda sig på att beväpna ett framtida samhälle med någon form av mynningsladdade flintlåsgevär. När det väl finns tillräckligt många som odlar korn är ölbryggning ett logiskt steg.

Många människor utgår från att industrisamhällets kollaps skulle resultera i en återgång till stenåldern, eller till en Mad Max-fantasi med kringfarande rövare som på något sätt lyckas fortsätta äta och skjuta långt efter att gårdar och fabriker är borta. Det är tydligt att vad som än framtiden bjuder så kommer det att finnas betydligt färre människor i den, och vägen dit kommer inte att vara lätt eller trivsam. Det är dock så att många tidigare samhällen lyckades uppnå en hög civilisationsnivå utan hjälp av industriell teknologi. Utbredd läskunnighet, demokratiskt styrelseskick och en hygglig levnadsstandard – så såg den amerikanska republiken ut för tvåhundra år sedan. Om vi förbereder oss nu finns det ingen anledning till att tekniken och livsstilen från år 1800 skulle vara utom räckhåll för våra barnbarn och goda skäl att hoppas på en mindre katastrofal färd genom kriserna vi står inför och till en ny dag längre fram.

NOTER

1. Meadows, D. H. et al., The Limits to Growth (New York: Universe, 1972).

2. Se särskilt Catton, W. R., Overshoot (Urbana, IL: University of Illinois Press, 1982), och Gever, J. et al., Beyond Oil: The Threat to Food and Fuel in the Coming Decades (Cambridge, MA: Ballinger, 1986).

3. Se till exempel Daly, H., Toward a Steady State Economy (San Francisco: William Freeman, 1973), och Lovins, A., Soft Energy Paths (Cambridge, MA: Ballinger, 1977).

4. Meadows, D. L. et al., Beyond the Limits (Post Hills, VT: Chelsea Green,
1992).

5. Begreppet ”overshoot” utforskas i detalj i Catton, op. cit.

6. Meadows, D. L. et al., op. cit.

7. Tainter, J., The Collapse of Complex Societies (Cambridge: Cambridge University Press, 1988).

8. Duhon, D., One Circle (Willits, CA: Ecology Action, 1985), och Freeman, J. A., Survival Gardening (Rock Hill, SC: John’s Press, 1983).

9. Baugh, D., ”The miracle of fire by friction,” in Wescott, D., ed., Primitive Technology (Salt Lake City, UT: Gibbs-Smith, 1999), pp. 32-33.

John Michael Greer har skrivit mer än tjugo böcker om en mängd olika ämnen, inklusive The Long Descent: A User’s Guide to the End of the Industrial Age, The Ecotechnic Future: Exploring a Post-Peak World, och The Wealth of Nature: Economics As If Survival Mattered. Han bor i Cumberland, MD, en gammal industristad i centrala Appalackerna, med sin fru Sara.

6 responses to this post.

  1. Jag rekommenderar givetvis min egen bok ”När resurser sinar” som kommentar till denna dystopi, den visar på möjliga vägar för det samhälle som vi lever i.

    • Dystopi eller utopi, som du själv skriver är optimismen relativ! Det finns gott om riktiga dystopister i peak oil-bloggosfären – jag ser Greer på många sätt som en optimist. Jag har precis läst ut din bok, och skulle väl inte säga att den är en kommentar till Greers scenario. Ni har, i mina ögon, rätt olika utgångspunkter, i sånt som tron på politikens möjligheter, synen på våra möjligheter att ersätta oljan i diverse tillämpningar, och dessutom synen på själva problemet – både hur fort oljan sinar och vidden av övriga, icke-energirelaterade, problem.

      Däremot kan jag instämma i bokrekommendationen – din bok är full av idéer på praktiska åtgärder, utgår från svenska förhållanden och har dessutom den goda egenskapen att den ser politiken som en positiv kraft, vilket är alltför ovanligt idag.

  2. Posted by Jont on 2011/07/09 at 10:06

    Tackar för sammanfattningen. Jag får ta och kolla upp denne John Michael Greer. Dock är vi så pass vana vid teknologi nu så det lär aldrig försvinna, vilket är en skillnad mot vad som skett tidigare i historien. Förutom t.ex odlare och smedare kommer de som har kunskap inom att tillhanda energi från naturens element spela en roll. Så att vi kommer bli ”grottmänniskor” igen ser jag inte alls. Men någon form av blandning mellan ”grottmänniska” och teknologi lär det bli. Håller med om att kunskap kommer väga större än vikten av guld, helt logiskt.

    • Ja, läs gärna mer av Greers funderingar!

      Jag håller på vissa sätt med dig om teknikens roll – vi lär inte försöka sluta bygga tekniska ”lösningar” i första taget, och vår ”teknifieringsgrad” skiljer vår civilisation från tidigare historiska exempel. Greers argument är snarare att vi inte kommer att kunna bibehålla vår tekniska nivå när förutsättningarna försvinner, helt oavsett vad vi vill eller hur vana vi är: romarna slutade inte bygga akvedukter för att de tröttnade, utan för att de inte klarade av det längre. Samtidigt har Greer argumenterat för att radio och elektriska (till skillnad från elektroniska) apparater kan tänkas finnas kvar långt in i framtiden.

  3. Posted by Anonym on 2011/09/01 at 20:05

    Förslag på ”overshoot” som nämns i här i texten: ”överstyrning”, ”överstyrd”. Man använder termen när ett fordon reagerar med fördröjning och fortsätter att öka rattens styrning av fordonet. Finns motsvarande term som ”understyrning” när fordonet underreagerar på rattutslaget och faller tillbaka i körriktningen – ett slags balans.

  4. Vilka böcker i den här listan har du själv orkat igenom? Känner mig lässugen, men också en aning misstänksam gentemot Greer själv när man tittar igenom vilka titlar han publicerat genom åren.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: